Förlossningen

Desmond ligger och sover i vagnen nu och jag tänkte passa på att berätta om förlossningen.

Torsdag den 8 juli klockan 06.30 vaknade jag av att det blev blött i sängen, trodde att jag kissat på mig. Sprang ut på toaletten och på toagolvet rann, det som senare visade sig vara, slemproppen ut. Jag ringde förlossningen direkt, åkte in en timme senare och gjorde en undersökning. Läkaren sa att hon inte såg något fostervatten och att hon bara trodde att det var slemproppen som gått. Vi åkte hem igen och jag gick och läckte vatten hela dagen. Vid 20.30 så kom nästa fors, ställde mig i badkaret och det bara fortsatte rinna. Jag duschade och tänkte att jag väntar lite innan jag ringer igen, tyckte det kändes pinsamt att jag precis varit inne och trott att vattnet gått fast de sa att det inte hade gjort det. Tänk om det var samma sak igen. 21.00 kom en till fors och då ringde jag in och sa att jag trodde vattnet gått. Vi åkte in igen.

Hade en hemsk upplevelse under undersökningen, förvirrad barnmorska och läskig manlig läkare med slappt handslag, som stod och dividerade om vilka handskar som skulle användas - sterila eller ej - medan jag låg där med benen i vädret. Riktigt dåligt! De kom i alla fall fram till att det var vattnet som gått. Jag skulle få åka hem igen, vänta i 48 timmar på att värkarna skulle komma igång. Annars skulle de sätta igång mig.

Jag fick aldrig några egna värkar. Det var jättejobbigt och jag ville inte bli igångsatt. Jag var rädd. På lördag 10 juli klockan 12.00 åkte vi in ännu en gång. Och de började direkt med att sätta igång förlossningen.

Jag fick ha mätinstrument för bebisens hjärtljud och mina sammandragningar på magen. Av någon anledning funkar dessa inte som de ska på mig. Plus att Desmond rörde sig väldigt mycket i magen. Jag vet inte exakt ordningsföljden av allt som hände, då jag andades rätt mycket lustgas och var ganska hög på den.

När jag kom in var jag öppen tre cm och Desmond låg långt nere och väntade. Det första de gjorde var att föra in en "ballong" fylld med vätska som de skulle dra i med jämna mellanrum. När den ploppade ut skulle det vara okej att sätta igång värkdropp. På första försöket ploppade ballongen ut. De satte fast en skalpelektrod på Desmonds huvud för att kunna mäta hans hjärtljud. Jag fick värkdropp och började känna värkar, som jobbig mensvärk. Så småningom kom jag fram till att jag ville ha epidural. När jag fått det hamnade jag i himmelriket. Totalt borta av lustgasen och jag kände ingenting av värkarna.

Efter en tid (timmar, minuter??) började jag känna av värkarna igen, tusen gånger värre. Det var droppen som rann på massor och jag fick ingen tid till vila alls, utan det var värk på värk på värk. Jag tryckte på extra dos av epiduralen och sög i mig lustgasen men inget hjälpte, så de stängde av droppet och jag var återigen i himlen. Under den här tiden har jag hunnit med tre olika barnmorskor, tiden har gått och efter ca 11 timmar så tyckte min senaste barnmorska att jag skulle testa krysta, jag var fullt öppen. På 25 minuter var världens finaste Desmond ute! Kl 00.15 den 11 juli 2010. Och vi var helt plötsligt föräldrar! Bästa känslan som någonsin drabbat mig. Jag fick dock feber och var yr och borta de första timmarna men inte mindre lycklig för det.

Säkert har jag glömt en massa och det är nog inte helt sammanhängande skrivet. Men det är vad jag kommer ihåg mellan smärta, lustgas och feberyra.




Tillägg: Jag måste ju berätta att Elias var med mig under hela förlossningen och var ett stort stöd! Jag hade aldrig klarat det utan honom. Första bilden på en stolt pappa som håller sin son, minuter efter att han kommit ut.