Avslutar denna blogg...

... och hänvisar till min andra blogg: stitchordie

Förlossningen

Desmond ligger och sover i vagnen nu och jag tänkte passa på att berätta om förlossningen.

Torsdag den 8 juli klockan 06.30 vaknade jag av att det blev blött i sängen, trodde att jag kissat på mig. Sprang ut på toaletten och på toagolvet rann, det som senare visade sig vara, slemproppen ut. Jag ringde förlossningen direkt, åkte in en timme senare och gjorde en undersökning. Läkaren sa att hon inte såg något fostervatten och att hon bara trodde att det var slemproppen som gått. Vi åkte hem igen och jag gick och läckte vatten hela dagen. Vid 20.30 så kom nästa fors, ställde mig i badkaret och det bara fortsatte rinna. Jag duschade och tänkte att jag väntar lite innan jag ringer igen, tyckte det kändes pinsamt att jag precis varit inne och trott att vattnet gått fast de sa att det inte hade gjort det. Tänk om det var samma sak igen. 21.00 kom en till fors och då ringde jag in och sa att jag trodde vattnet gått. Vi åkte in igen.

Hade en hemsk upplevelse under undersökningen, förvirrad barnmorska och läskig manlig läkare med slappt handslag, som stod och dividerade om vilka handskar som skulle användas - sterila eller ej - medan jag låg där med benen i vädret. Riktigt dåligt! De kom i alla fall fram till att det var vattnet som gått. Jag skulle få åka hem igen, vänta i 48 timmar på att värkarna skulle komma igång. Annars skulle de sätta igång mig.

Jag fick aldrig några egna värkar. Det var jättejobbigt och jag ville inte bli igångsatt. Jag var rädd. På lördag 10 juli klockan 12.00 åkte vi in ännu en gång. Och de började direkt med att sätta igång förlossningen.

Jag fick ha mätinstrument för bebisens hjärtljud och mina sammandragningar på magen. Av någon anledning funkar dessa inte som de ska på mig. Plus att Desmond rörde sig väldigt mycket i magen. Jag vet inte exakt ordningsföljden av allt som hände, då jag andades rätt mycket lustgas och var ganska hög på den.

När jag kom in var jag öppen tre cm och Desmond låg långt nere och väntade. Det första de gjorde var att föra in en "ballong" fylld med vätska som de skulle dra i med jämna mellanrum. När den ploppade ut skulle det vara okej att sätta igång värkdropp. På första försöket ploppade ballongen ut. De satte fast en skalpelektrod på Desmonds huvud för att kunna mäta hans hjärtljud. Jag fick värkdropp och började känna värkar, som jobbig mensvärk. Så småningom kom jag fram till att jag ville ha epidural. När jag fått det hamnade jag i himmelriket. Totalt borta av lustgasen och jag kände ingenting av värkarna.

Efter en tid (timmar, minuter??) började jag känna av värkarna igen, tusen gånger värre. Det var droppen som rann på massor och jag fick ingen tid till vila alls, utan det var värk på värk på värk. Jag tryckte på extra dos av epiduralen och sög i mig lustgasen men inget hjälpte, så de stängde av droppet och jag var återigen i himlen. Under den här tiden har jag hunnit med tre olika barnmorskor, tiden har gått och efter ca 11 timmar så tyckte min senaste barnmorska att jag skulle testa krysta, jag var fullt öppen. På 25 minuter var världens finaste Desmond ute! Kl 00.15 den 11 juli 2010. Och vi var helt plötsligt föräldrar! Bästa känslan som någonsin drabbat mig. Jag fick dock feber och var yr och borta de första timmarna men inte mindre lycklig för det.

Säkert har jag glömt en massa och det är nog inte helt sammanhängande skrivet. Men det är vad jag kommer ihåg mellan smärta, lustgas och feberyra.




Tillägg: Jag måste ju berätta att Elias var med mig under hela förlossningen och var ett stort stöd! Jag hade aldrig klarat det utan honom. Första bilden på en stolt pappa som håller sin son, minuter efter att han kommit ut.

En vecka och tre dagar

Hela familjen ligger i sängen, Desmond sover efter en rejäl frukost och Elias och jag ligger och lyssnar på radion samt tittar och förundras över att vi gjort något så vackert och perfekt som Desmond. Jag visste att jag skulle förändras på något sätt när Desmond kom, men att jag skulle bli så nojig och orolig visste jag inte. Särskilt rädd har jag blivit för hundar, alla hundar, oavsett storlek. Även en chihuahua är ett potentiellt hot mot min son, i min hjärna. Vet inte var denna rädsla/oro för hundar kommer ifrån, helt plötsligt fanns den bara där. Jag antar att det är sunt och att det finns en logisk anledning. Så klart. Men det är bara en av alla omställningar som man ställs inför och chockas av.

I dag är sista dagen hela familjen är hemma tillsammans, i morgon går Elias tillbaka till jobbet. Det känns jobbigt. Men nödvändigt. Så idag får vi mysfesta tillsammans, äta gott och ta det lugnt.

Jag ska även försöka hitta någon kjol som passar min nya kropp och inte gör att jag ser ut som den trailertrashmamman jag nu går runt som. Jag köpte lite amningslinnen/tröjor i går och behöver då något att ha på underdelen. Behöver även ett par skor/sandaler, då mina fötter fortfarande är svullna. Jag antar att det beror på värmen.

Nu blir det frukost och sedan vila innan vi tar bussen till Farsta.

Desmond - 3340g. 51 cm

Numera stolt mor till Desmond, född 11 juli kl. 00.15. Lyckan och känslan är obeskrivbar!

Torsdag

Varning känsliga läsare bör ej läsa vidare!

De senaste två kvällarna/nätterna har jag haft ont i svanken ungefär som mensvärk. Och i morse vaknade jag vid halvsju av att det blev blött i sängen. Jag sprang upp och in på toa, på toagolvet kom det som en vattnig, slemmig pöl med blod rätt ut på golvet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lite rädd. Ringde förlossningen direkt och berättade att jag trodde vattnet gått och hur det såg ut. De frågade om jag kännt bebisen röra på sig under natten, vilket jag inte hade, så jag blev tillsagd att dricka något kallt och sött och buffa på magen och försöka väcka bebisen. Jag skulle återkomma inom 40 minuter. Jag åt en isglass och drack äppeljos samt buffade runt lite, E buffade och försökte väcka med och då vaknade bebisen och boxades lite tillbaka. Jag ringde upp förlossningen igen och de bokade in oss på en kontroll en timme senare.

Väl där fick vi träffa en sköterska som kollade hjärtljuden på bebis och mina värkar. Sen fick vi träffa en läkare som berättade att kurvan för bebis hjärtljud var bra och kurvan på värkarna gick upp rejält till och från. Men jag hade inget ont. Hon gjorde en undersökning som konstaderade att det inte var vattnet som gått utan slemproppen. Vi fick åka hem igen och vänta på att vattnet ska gå och riktiga värkar ska sätta igång, vilket kan flera dagar. Kändes i alla fall väldigt skönt att åka in och få svar på att allt är som det ska och att bebis mår bra. Det lär ju inte dröja allt för länge innan det blir dags att åka in igen. Jag känner det. Mina förvärkar blir kraftigare även om jag inte tycker att de gör särskilt ont. Och lillen därinne snurrar runt så mycket han kan, för fulla muggar!

Så här såg magen ut i morse innan vi åkte in.


E har varit i Kungens kurva i dag, och köpte med sig hem en sådan här fin dammsugare! Då blev jag glad. Den är lila.

11 dagar kvar

Ja, det är elva dagar kvar till planerat förlossningsdatum. Men hur vet jag att det stämmer? Det gör jag helt enkelt inte, utan bebisen kan komma när som helst från och med nu till tre veckor fram. Jag får ångest av att tänka på att det kan ta tre veckor till. Jag är så redo som man kan bli. Jag kan inte tänka på något annat. Det spelar ingen roll att jag gör saker som åker in till stan och går tills jag storknar, träffar trevliga människor och picknickar, lunchar, badar...Jag är helt disträ och kan inte tänka på något annat än när bebisen ska komma ut. Jag känner efter och dividerar med mig själv om det jag känner kan vara starten på förlossningen...
Jag längtar nu. Längtar så mycket! Tycker att bebisen borde längta lika mycket som jag på att få komma ut, att han bestämmer sig för att komma exakt nu! Men nej, jag får nog vänta ett tag till. Och till dess tänker jag sortera hela min garderob, storleksmässigt, färgmässigt...sortera bort sådant som kan skänkas, slängas, dela upp i årstider. Det och att virka en barnvagnsmobil är planen för dagen. Och snart är det bara tio dagar kvar.

dålig på att skriva två bloggar

Som ni kanske märkt har jag varit dålig på att skriva här. Jag skriver inte så jättemycket på mina andra blogg heller, men mer där i allafall. Tiden går snabbt som bara den och nu är det endast 3 veckor och 4 dagar kvar. Galet! Magen är stor och tjock, precis som jag. Det rör sig där inne och jag har fortfarande svårt att tänka att det är en riktig liten bebis som bor där.

Jag har inte bestämt än om jag ska fortsätta med två bloggar eller om jag lägger ner denna och bara skriver i den andra. Det lutar åt det sista, men jag vet som sagt inte än.

Sov gott.