tankar. vecka 20+3

Jag kan inte komma över det, känslan av att inte fatta att det bor någon i min mage, på riktigt. Helt bisarrt för mig, jag vet att kvinnor världen över för alltid har fött barn och att det händer hela tiden. Men jag kan inte förstå att det händer mig. Jag tittar på min mage och förundras över att den ser lite knubbig ut, jag tittar på ultraljudsbilderna och blir chockad. Den fina lilla perfekta varelsen huserar i mig. Makten jag har är skrämmande. Oron jag känner konstant är skrämmande och jobbig. Ska det vara så här resten av livet? Oro och rädsla. Kärleken jag känner. Det är en överväldigande känsla. Kärleken. Mest underbart, bara underbart! Helt underbart!